Daniel Epstein

Daniel Epstein heter jag men kallas, av oklara anledningar, av nästan alla – utom Skatteverket och dataregistren – för Jumbo.
Jag är skådespelare, textförfattare och ledarskapskonsult. Genom åren har jag haft uppdrag på bland annat Dramaten, Stockholms stadsteater, Scalateatern, Teater Lasse i Parken, Teater Galeasen, Tyrol och många andra ställen.
Hela mitt liv har kretsat kring tiljorna. Mitt första minne är min 3-4-åriga skugga i pappas kasperteater i mitt barndomshem i Täby och blev redan i späd ålder meddragen av föräldrarna på all sorts teater. Det var stod tidigt klart vad jag skulle syssla med.
Jag har en naturlig – och något märklig – fallenhet för rimmad vers och är uppvuxen med giganter på området så som Povel Ramel, HasseåTage och Karl Gerhard. Utan dessa hjältar hade jag nog aldrig börjat skriva.

Till den här sommaren har jag haft den oförställda glädjen att åtaga mig arbetet med barnpjäsen För ung för att va’ kung samt skriva lite nya texter till Sol -och våraren. Att skriva min första hela pjäs (förutom en musikalversion av ”Lysistrate” som ligger i skrivbordslådan och aldrig lär sättas upp) har varit fantastiskt roligt. Och inte minst lärorikt! Tänk vad mycket jag nu vet om Karl XI som jag tidigare inte hade en aning om.
Minst lika kul har det varit att få vara medskribent med Den Store Moliére. Man blir rätt ödmjuk av att agera skrivarkompis till världens genom tiderna största komediförfattare.

Min häftigaste teaterupplevelse:

Bland mina häftigaste teaterupplevelser är det svårt att sålla, men spontant kommer två upp. Den ena var också från barndomen – VRIDSCENEN! Det var så otroligt häftigt, omvälvande och fascinerande hur nya världar snurrades fram och jag drömde om att en gång själv få åka vridscen. Det var ju liksom det som var själva essensen av teatern förstod jag. Långt senare har denna önskan uppfyllts vid flertalet uppsättningar på Dramaten.
Den andra upplevelsen är från ett senare datum. Det var den brittiska teatergruppen The Tiger Lillies gästspel av ”Shockheaded Peter – a junkyard opera” (”Pelle Snusk”) på Stockholms Stadsteater någon gång runt millenieskiftet. Precisionen, humorn, musikaliteten, scenografin, regin. Jag är verkligen inte lättimponerad men när jag gick därifrån var jag förtvivlad över att det var sista föreställningen. Dels för att jag inte kunde se den igen och dels för att jag inte kunde dela upplevelsen med någon annan.
DET är teater för mig. Underhållningen. För blir man underhållen kommer beröringen på köpet…